Välgörenhet till Julen...

För tredje året i rad så har jag och johannes bestämt oss för att donera pengar till någon fond. Våra största ekonomiska problem må vara borta men vi är ju knappast rika. Till Julen har vi allafall lagt undan ett par hundra till välgörenhet och detta året blir det cancerfonden. Första året köpte vi Rosa Bandet-rosetter och vykort etc från Bröstcancer-fonden. Förra året satte vi in pengar på Amnesty's PG och nu blir det alltså Cancerfonden.

Visst känns det bra att ge bort pengar till välgörenhet, men jag är ändå människa haha, klart att jag egentligen velat gå in på Make up Store. Men idag har de flesta en cancer-historia att berätta och därför bör man ge det man kan. Många bäckar små :)

Min cancer-historia började 1995 jag var nio år gammal. Jag stod utanför Aq-va-kul i Malmö där jag precis kommit tvåa i en simtävling, det var en Lördag och mina systrars pappa Jerry hämtade mig. Jag var överlycklig, jag hade ju fått en medalj! Jag hann knappt sätta mig i bilen förrän jag hade berättat att jag fått Silver! Jerry som i princip låg bakom mitt simmande då han själv varit simmare, reagerade inte direkt som jag ville.

Jag har alltid haft ett väldigt bra minne när det gäller ting från barndomen och vissa saker kan jag bara inte förtränga. Denna perioden minns jag i bitar. Vissa händelser är totalt borta och vissa minns jag lika bra som gårdagen.
Innan denna lördagen, visste vi redan att mormor var sjuk. Fast alla trodde att det var gallsten. Alltså något som absolut inte är farligt!

I alla fall... Efter ett likgiltigt Grattis från Jerry angående min silver-medalj började han berätta för mig att mormor var sjuk.

Barn förstår mer än vad föräldrar tror. Både min mamma och mormor jobbade inom vården så jag vet inte om jag visste lite mer eller om det är normalt att nio-åringar förstår innebörden av cancer men jag förstod i alla fall allvaret.

Så fort Jerry sa ordet cancer så började jag storgråta och vägen mellan Aq-va-kul och sjukhuset kommer jag knappast ihåg men vi kom i alla fall till sjukhuset.
Sen kommer jag ihåg att vi kom in till ett rum där mamma och mormor satt. Jag rusade fram till mormor och ingen kunde sluta gråta. Jag kommer ihåg att mormor sa något i stil med "gråt inte, det kommer ordna sig"

Min tidsuppfattning under denna period är jag väldigt osäker på. Men väldigt fort fick jag veta att mormor hade cancer i bukspottkörteln samt i levern. Och det var allvarligt. Cancern var långt framskriden. Jag har dock inget minne av att jag fick veta att mormor snart skulle dö. Mitt liv gick framåt ganska normalt vad jag kan komma ihåg, fram till 3 veckor innan hon gick bort.
Den tredje sista veckan bodde mormor hemma hos oss i Åkarp.
Mormor gick på cellgifter och hon förändrades så pass mycket att man märkte det varje dag.
Hon var en smal människa redan från början men smalare blev hon.

Mamma fick hjälpa henne med allt och jag har för mig att detta blev för mycket för båda två men jag är inte säker. Mormor var i alla fall väldigt stolt av sig. Två minnen som har med detta att göra kommer jag aldrig glömma. En dag fick jag hjälpa henne på toaletten, hon var så svag i kroppen. Efter hon varit på toaletten vägde hon sig och när jag såg vad hon vägde blev jag helt blank. Vågen stod på 39 kilo.
Mitt nästa glasklara minne är från samma vecka. Hon skulle duscha och antingen var hon för stolt för att hennes dotter skulle tvåla in henne eller så var mamma inte hemma. Det var i alla fall jag som hjälpte henne. Endast 3 gånger under de 9 år hon var min mormor, såg jag henne gråta och detta var tredje och sista gången. Och om jag känner/kände henne rätt så hade det inte så mycket med smärta att göra som skam. Hon ville inte finna sig i att hennes 9-åriga barnbarn hjälpte henne i duschen. Det är mycket möjligt att jag grät men jag tror faktiskt inte det. Detta är dock utan tvekan det jobbigaste jag behövt göra i hela mitt liv. Att se en tredjedel av min familj förtvina.
Under hela min uppväxt, eller ja, fram till att mormor gick bort så var det bara jag, mamma och mormor.

Sen har jag lite minnesluckor men jag vet att mamma och mormor flyttade hem till mormor i Malmö. Kan bara tänka mig varför.....

En vecka (typ?) efter var mormor för sjuk att klara sig själv så då var det dags för sjukhuset. Min mamma var där varje dag och jag har för mig att jag också var där ganska ofta.
Mormor låg inte på sjukhuset länge, det vet jag.
Mamma sov dåligt och hade inte varit hemma på länge, så sköterskerna sa till henne att åka hem och spendera lite tid med sina barn.
Den dagen dog min mormor.....

Så JA, det är viktigt att ge pengar till forskningen.
Inget 9-årigt barnbarn ska behöva hjälpa sin mormor duscha...
Ingen dotter ska behöva se sin mamma dö innan man själv fyllt 30...
Ingen mormor ska behöva lida så här...

Det hemska är att nästan alla familjer har en lika sorglig historia.

Då jag är en äkta nörd när det gäller skvallertidningar så fick jag relativt fort reda på när Patrick Swayce (hmm stavning?) fick cancer. Detta är alltså en skådespelare som jag knappt känner till eller gillar, förutom dirty dancing hehe, ändå sved det till när jag läste att han hade cancer i bukspottkörteln (samma cancer som min mormor). I ett par veckor såg man honom förtvina på paparazzi-bilderna. Men visst fan går forskningen framåt.... Han är ju frisk idag :)