måndag 16 februari 2009

May Pirate Bay burn in.....

Läste precis en artikel i någon onlinetidnng om att Sveriges bloggare skrattar åt hela processen och att motståndarna var svåra att hitta...
Well here i am!

Själv tycker jag att det är absurt att ens tänka tanken att bara släppa anklagelserna.
Det handlar ju inte om att de feta kostymnissarna blir utan julbonus för att man laddar ner musik, filmer eller datorprogram.

Vissa kallar Pirate Bay för en förening á la Robin Hood - Tar från de rika och ger till de fattiga.
Jag kallar det Public Service för brottslingar.

Det är skitsamma om det inte är själva PB som administrerar de nedladdbara filerna.
Men dom förmedlar det! Dom har highlightat en olaglig sak som nu är lättare att hitta.

Följande "yrkesutövare" är hycklare om de är FÖR Pirate Bay:
  • Musiker - Det är detta ni offrar så mycket tid för. Ni jobbar dag och natt för att få till den perfekta plattan, ni lägger in pengar och tålamod för att ljudet ska bli det rätta. Hur bra känns det sen en vecka efter skivan släppt se någon finnig 14-åring med sin iPod i högsta hugg säga att han fixade musiken gratis tack vare de snälla gossarna på Pirate Bay.
  • Producenter - Ert jobb är att hitta ett band eller manus att tro på och sen hålla koll på finansieringen. Shit, det yrket måste orsaka fler magsår än hos börsmäklare. Har ni sett Boilerroom? haha ni kanske har laddat ner den? Det kan inte vara lätt och ge pengar till något som sen kommer ges ut gratis.
  • Skådespelare - Ni jobbar hårt på era filmer. Det är skit samma om (främst amerikanska) skådespelare redan är miljonärer. Stöld är stöld, det beror inte på pengar. Tar man så tar man.
  • Regisörer - Samma sak här... Så mycket arbete... For nothing...

Okej, det blev några yrken. Det finns så många fler men historien är den samma. Arbete som dom lägger ner får de mindre eller ingenting för. Och ännu mindre om Pirate Bay fortsätter sin förmedling.

Följande yrken drabbas mer eller mindre (vissa till följd av andra yrkesdrabbningar): Musiker, skådisar, regissörer, Producenter, grafiker, mixare, fotografer, sminköser, scenarbetare, finansiärer, assistenter, scenografer, ljudtekniker, ljustekniker och såå många fler...

Frågan är om ni tänker "ja, men det är ju bara ett par låtar, vad gör det?" Det kan ni inte säga när ni har er mediaplayer full med 500 låtar.

Jag kan bara spekulera men låt oss säga att en person har ca 500 låtar, kanske ett 30-tal filmer, bootleggen av Photoshop eller något annan foto-program. Jag tror att detta kan vara ganska normalt för de som laddar ner. En låt kostar nio kronor på iTunes, hur vet jag det? Jo, för att jag betalar för min musik. Sen kostar en fulländare ca 90:- så vi kan dra ner priset till 7:-. Sen kostar en film runt 100-lappen beroende på när man köper den. I lördags köpte jag och min sambo till exempel "Jakten på lycka" En jätte bra film som blv oscarsnominerad och älskad av många. Den kom ut förra året men i lördags kostade filmen 69:-

Okej, en låt = 7:-, en film 100:-, Photoshop, ja sist jag kollade så fick man ge 5000 för ett sånt program. 7x500 (springer och hämtar miniräknaren haha) = 3500 kronor. 100x30 för filmerna = 3000.... Skit i Photoshop för majoriteten bryr sig om musik och film. 6500:- för en enda person. Sen finns et dom som laddar ner mindre men det finns även dom som har ett hundratal filmer och flera tusen låtar.

Gånga åtmistonde 5000:- per "nerladdare"... Ni undrar varför vi befinner oss i en finanskris haha... Suckers....

Som sagt, jag vet att Pirate Bay inte själv lägger upp musik för nedladdning MEN dom gör musiken lättare att hitta. Där är brottet.

Hur hade det känts om jag lade upp en hemsida med information om var man kan hitta lättstjälda cyklar eller liknande. Jag gör ju inget brott? eller.... Faktum är ju att jag då tipsar om var man lättast kan begå ett brott utan att åka fast.

Pirate bay är samma sak. Bara det att en cykel är antagligen billigare för inte fan finns det en människa som bara laddat ner en enda låt...

If u do the crime u better do the time... Now take them down :o)

Tjingeling!

fredag 30 januari 2009

Min kusin sover hos änglarna...

Förutom alla minnen med Johan, har tyvärr alla nära och kära nu en dag i våra liv vi vill glömma. Många personer lämnade vår sida den 20 januari 2009. En son, en bror, en kusin, en systerson, ett barnbarn och en vän!
Alla har en berättelse om denna hemska dag och här är min.

20 januari vid 17-tiden, satt jag, mamma, Rickard och Johannes nere på JP. Rickard skulle hämta mamma för hon skulle på klassfest med Mi, jag och Johannes skulle stanna kvar och jobba.
Allt var som vanligt, vi klagade över ekonomin som vi brukar.
Mammas granne Kim ringer och är helt hysterisk. Mammas min förändras på ett ögonblick. Kim, som är vän med Johan undrar om det är sant att Johan med vilje kört in en lastbil och omkommit.
Mamma svarar med något i stil med ”Var har du fått det ifrån, sluta nu, detta tror jag inte på”
När samtalet är över ser vi alla ut som frågetecken men att Johan skulle göra detta verkade så bisarrt att vi faktiskt skakade av oss samtalet relativt fort. Vi alla snackade fortfarande om det men vi var alla överens om Nej! Johan skulle aldrig göra detta.
Istället började vi snacka om vilken sjuk jävel det måste vara som sprider ett sådant rykte.
Klockan passerade 18 och innan mamma och Rickard åkte hem pratade mamma med Jeanette, Kims mamma. Då får vi veta om olyckan utanför Örebro samt att Johan skickat konstiga sms till någon polare och att ingen nu får tag i Johan. Mamma, stressad som fan åker på klassfest med Mi med mobiltelefonen jävligt påslagen om någon skulle ringa.

Jag och Johannes jobbade knappast. Medan Johannes var ute och handlade mat satt jag klistrad vid datorn och letade information om olyckan. När Johannes kom tillbaka har jag redan hittat en artikel där det står att de omkomna antagligen kom från Skåne. Där stod även att de två omkomna var en man och kvinna i 20-årsåldern.
I samband med detta ringer mamma som fått veta vad det stod i något sms Johan skickat.
Mamma som vägrar ringa Jeanette i fall det hela är ett missförstånd är måttligt involverad i klassfesten och när vi prata i telefon berättade jag om det jag läste i artikeln på nätet. Mamma sa att detta inte bådar gott. Jag hörde direkt på henne att hon trodde att det hela var sant.
Johannes åkte hem för att gå ut med hunden, sen skulle han komma tillbaka.
Bland alla nyhetsartiklar försökte jag pussla ihop alla bitar.
Jag satt och tänkte på motbevisen. Försökte hela tiden hitta grejer som gjorde det omöjligt,
Sen ringer mamma och säger gråtandes ”Det var Johan”

Jag sitter i köket på JP och stirrar blint på ingenting. Jag tror till och med att jag sarkastiskt log lite. Detta kunde ju inte vara sant?! Nej, det stämmer inte. Det är inte sant.

Jag och mamma pratade säkert tio gånger på telefon den kvällen och hela tiden var det nya saker att ta in. Det blev för mycket för mig så jag lade ner hela skiten. Jag grät inte, jag ville inte prata om det, istället satte jag mig och jobbade. Mamma ringde än en gång pratade om att vi skulle ha stängt dagen efter. Jag sa att jag kunde jobba så att hon kunde vara hemma.

Det enda jag tänkte på var hur mycket jag och Johan bråkade sist vi sågs. Jag var arg för att jag inte kunde se förbi bråket. Jag tillät mig själv inte att vara ledsen för att min kusin gått bort. Jag satt helt enkelt och hatade både honom och mig själv. Att vårt bråk uppstod på grund av ett misstag från min sida har inte direkt gjort saken lättare. Vårt bråk fem månader innan denna dag gjorde att jag inte kunde börja sörja. Jag kände hela tiden att om jag började gråta skulle Johan se ner på mig från himlen och asgarva. Hans hat mot mig var lättare att hantera när jag kunde hata honom tillbaka. Men hur kan jag hata när han är död?!
Jag kommer aldrig få gottgöra. Jag kan aldrig ge honom en ärlig ursäkt. Fakta är ju att jag också ville ha en ursäkt. Det han sa till mig var inte direkt värmande ord. Men va fan, jag hade reagerat likadant. Kanske inte lika hårda ord men men…

Detta var den 20 januari för mig. Dagen efter tog jag hand om butiken. Jag hanterade situationen likgiltigt. Händelsen hade inte landat än. Jag var fortfarande arg men mest av allt kände jag mig chockad och frustrerad.

Den 22 januari tog jag hand om butiken igen. Mamma ville vara hemma då också. Men nu började jag känna mig psykiskt och fysiskt svag. Ilskan dagen innan hade hållit mig uppe.
Nu var ilskan borta så jag behövde någon ny att vara arg på. Jag blev arg på mamma. Hon hade knappt frågat hur jag mådde. Jag sa ju att det var lugnt vilket jag trodde det var men jag tänkte helt konstigt. Mamma borde ju ha förstått att jag var i chock.
Hon borde ha sagt att vi kunde stänga butiken.
Hon borde ha hämtat mig så jag kunde vara med henne i Åkarp eller nåt.
Jag tänkte inte direkt rationellt men jag behövde ju någon att vara arg på.
På eftermiddagen ringde Jeanette till butiken, vi snackade lite kort och jag berättade att det var jobbigt att Johan och jag bråkade sist vi hade kontakt. Jeanette sa då att jag var tvungen att se förbi detta. Bråket var bara en liten del av våra liv och att Johan inte skulle hänga upp sig på det. På något sätt blev detta en utlösande faktor för mig. Jag totalt bröt ihop och kunde äntligen vara ledsen. Det enda jag kunde tänka på nu var att jag förlorat min kusin. Min lille kusin jag växte upp med. Johan som jag älskade. Pojken som jag tillbringade många lov med förr. Kusinen jag campade med. Killen som jag hade kul med på Habo Ljung.
Min barndomsvän var borta…
Sen denna dag har det gått upp och ner och så lär det vara länge till.
Jag sörjer äntligen men jag kommer aldrig förstå.