Ställde mig på vågen imorse för första gången på typ en månad.
Under September gick det jättebra för mig och jag gick ner 10 kilo.
Sen slarvade jag hela Oktober och vågade därför inte väga mig på ett bra tag.
Men imorse så tänkte jag att det var dags.
Jag var rädd att jag hade gått upp allt igen men det hade jag som tur är inte :o)
Sammanlagt har jag fortfarande gått ner 10 kilo.
Men nu ska jag fortsätta gå ner :)
Dagens agenda:
Veckohandla på Willys
Dammsuga
Damma
Jobba ett par timmar
Hämta vår nya soffa :)
Nätshoppa lite julklappar
Och imorgon är det heeeeeeeeeeeeeeeelg!!!
Då ska jag pynta heeeela dagen lång :)
Sen på Söndag är det skyltsöndag och då ska jag och Johannes till stan :)
xoxo
fredag 28 november 2008
torsdag 27 november 2008
Välgörenhet till Julen...
För tredje året i rad så har jag och johannes bestämt oss för att donera pengar till någon fond. Våra största ekonomiska problem må vara borta men vi är ju knappast rika. Till Julen har vi allafall lagt undan ett par hundra till välgörenhet och detta året blir det cancerfonden. Första året köpte vi Rosa Bandet-rosetter och vykort etc från Bröstcancer-fonden. Förra året satte vi in pengar på Amnesty's PG och nu blir det alltså Cancerfonden.
Visst känns det bra att ge bort pengar till välgörenhet, men jag är ändå människa haha, klart att jag egentligen velat gå in på Make up Store. Men idag har de flesta en cancer-historia att berätta och därför bör man ge det man kan. Många bäckar små :)
Min cancer-historia började 1995 jag var nio år gammal. Jag stod utanför Aq-va-kul i Malmö där jag precis kommit tvåa i en simtävling, det var en Lördag och mina systrars pappa Jerry hämtade mig. Jag var överlycklig, jag hade ju fått en medalj! Jag hann knappt sätta mig i bilen förrän jag hade berättat att jag fått Silver! Jerry som i princip låg bakom mitt simmande då han själv varit simmare, reagerade inte direkt som jag ville.
Jag har alltid haft ett väldigt bra minne när det gäller ting från barndomen och vissa saker kan jag bara inte förtränga. Denna perioden minns jag i bitar. Vissa händelser är totalt borta och vissa minns jag lika bra som gårdagen.
Innan denna lördagen, visste vi redan att mormor var sjuk. Fast alla trodde att det var gallsten. Alltså något som absolut inte är farligt!
I alla fall... Efter ett likgiltigt Grattis från Jerry angående min silver-medalj började han berätta för mig att mormor var sjuk.
Barn förstår mer än vad föräldrar tror. Både min mamma och mormor jobbade inom vården så jag vet inte om jag visste lite mer eller om det är normalt att nio-åringar förstår innebörden av cancer men jag förstod i alla fall allvaret.
Så fort Jerry sa ordet cancer så började jag storgråta och vägen mellan Aq-va-kul och sjukhuset kommer jag knappast ihåg men vi kom i alla fall till sjukhuset.
Sen kommer jag ihåg att vi kom in till ett rum där mamma och mormor satt. Jag rusade fram till mormor och ingen kunde sluta gråta. Jag kommer ihåg att mormor sa något i stil med "gråt inte, det kommer ordna sig"
Min tidsuppfattning under denna period är jag väldigt osäker på. Men väldigt fort fick jag veta att mormor hade cancer i bukspottkörteln samt i levern. Och det var allvarligt. Cancern var långt framskriden. Jag har dock inget minne av att jag fick veta att mormor snart skulle dö. Mitt liv gick framåt ganska normalt vad jag kan komma ihåg, fram till 3 veckor innan hon gick bort.
Den tredje sista veckan bodde mormor hemma hos oss i Åkarp.
Mormor gick på cellgifter och hon förändrades så pass mycket att man märkte det varje dag.
Hon var en smal människa redan från början men smalare blev hon.
Mamma fick hjälpa henne med allt och jag har för mig att detta blev för mycket för båda två men jag är inte säker. Mormor var i alla fall väldigt stolt av sig. Två minnen som har med detta att göra kommer jag aldrig glömma. En dag fick jag hjälpa henne på toaletten, hon var så svag i kroppen. Efter hon varit på toaletten vägde hon sig och när jag såg vad hon vägde blev jag helt blank. Vågen stod på 39 kilo.
Mitt nästa glasklara minne är från samma vecka. Hon skulle duscha och antingen var hon för stolt för att hennes dotter skulle tvåla in henne eller så var mamma inte hemma. Det var i alla fall jag som hjälpte henne. Endast 3 gånger under de 9 år hon var min mormor, såg jag henne gråta och detta var tredje och sista gången. Och om jag känner/kände henne rätt så hade det inte så mycket med smärta att göra som skam. Hon ville inte finna sig i att hennes 9-åriga barnbarn hjälpte henne i duschen. Det är mycket möjligt att jag grät men jag tror faktiskt inte det. Detta är dock utan tvekan det jobbigaste jag behövt göra i hela mitt liv. Att se en tredjedel av min familj förtvina.
Under hela min uppväxt, eller ja, fram till att mormor gick bort så var det bara jag, mamma och mormor.
Sen har jag lite minnesluckor men jag vet att mamma och mormor flyttade hem till mormor i Malmö. Kan bara tänka mig varför.....
En vecka (typ?) efter var mormor för sjuk att klara sig själv så då var det dags för sjukhuset. Min mamma var där varje dag och jag har för mig att jag också var där ganska ofta.
Mormor låg inte på sjukhuset länge, det vet jag.
Mamma sov dåligt och hade inte varit hemma på länge, så sköterskerna sa till henne att åka hem och spendera lite tid med sina barn.
Den dagen dog min mormor.....
Så JA, det är viktigt att ge pengar till forskningen.
Inget 9-årigt barnbarn ska behöva hjälpa sin mormor duscha...
Ingen dotter ska behöva se sin mamma dö innan man själv fyllt 30...
Ingen mormor ska behöva lida så här...
Det hemska är att nästan alla familjer har en lika sorglig historia.
Då jag är en äkta nörd när det gäller skvallertidningar så fick jag relativt fort reda på när Patrick Swayce (hmm stavning?) fick cancer. Detta är alltså en skådespelare som jag knappt känner till eller gillar, förutom dirty dancing hehe, ändå sved det till när jag läste att han hade cancer i bukspottkörteln (samma cancer som min mormor). I ett par veckor såg man honom förtvina på paparazzi-bilderna. Men visst fan går forskningen framåt.... Han är ju frisk idag :)
Visst känns det bra att ge bort pengar till välgörenhet, men jag är ändå människa haha, klart att jag egentligen velat gå in på Make up Store. Men idag har de flesta en cancer-historia att berätta och därför bör man ge det man kan. Många bäckar små :)
Min cancer-historia började 1995 jag var nio år gammal. Jag stod utanför Aq-va-kul i Malmö där jag precis kommit tvåa i en simtävling, det var en Lördag och mina systrars pappa Jerry hämtade mig. Jag var överlycklig, jag hade ju fått en medalj! Jag hann knappt sätta mig i bilen förrän jag hade berättat att jag fått Silver! Jerry som i princip låg bakom mitt simmande då han själv varit simmare, reagerade inte direkt som jag ville.
Jag har alltid haft ett väldigt bra minne när det gäller ting från barndomen och vissa saker kan jag bara inte förtränga. Denna perioden minns jag i bitar. Vissa händelser är totalt borta och vissa minns jag lika bra som gårdagen.
Innan denna lördagen, visste vi redan att mormor var sjuk. Fast alla trodde att det var gallsten. Alltså något som absolut inte är farligt!
I alla fall... Efter ett likgiltigt Grattis från Jerry angående min silver-medalj började han berätta för mig att mormor var sjuk.
Barn förstår mer än vad föräldrar tror. Både min mamma och mormor jobbade inom vården så jag vet inte om jag visste lite mer eller om det är normalt att nio-åringar förstår innebörden av cancer men jag förstod i alla fall allvaret.
Så fort Jerry sa ordet cancer så började jag storgråta och vägen mellan Aq-va-kul och sjukhuset kommer jag knappast ihåg men vi kom i alla fall till sjukhuset.
Sen kommer jag ihåg att vi kom in till ett rum där mamma och mormor satt. Jag rusade fram till mormor och ingen kunde sluta gråta. Jag kommer ihåg att mormor sa något i stil med "gråt inte, det kommer ordna sig"
Min tidsuppfattning under denna period är jag väldigt osäker på. Men väldigt fort fick jag veta att mormor hade cancer i bukspottkörteln samt i levern. Och det var allvarligt. Cancern var långt framskriden. Jag har dock inget minne av att jag fick veta att mormor snart skulle dö. Mitt liv gick framåt ganska normalt vad jag kan komma ihåg, fram till 3 veckor innan hon gick bort.
Den tredje sista veckan bodde mormor hemma hos oss i Åkarp.
Mormor gick på cellgifter och hon förändrades så pass mycket att man märkte det varje dag.
Hon var en smal människa redan från början men smalare blev hon.
Mamma fick hjälpa henne med allt och jag har för mig att detta blev för mycket för båda två men jag är inte säker. Mormor var i alla fall väldigt stolt av sig. Två minnen som har med detta att göra kommer jag aldrig glömma. En dag fick jag hjälpa henne på toaletten, hon var så svag i kroppen. Efter hon varit på toaletten vägde hon sig och när jag såg vad hon vägde blev jag helt blank. Vågen stod på 39 kilo.
Mitt nästa glasklara minne är från samma vecka. Hon skulle duscha och antingen var hon för stolt för att hennes dotter skulle tvåla in henne eller så var mamma inte hemma. Det var i alla fall jag som hjälpte henne. Endast 3 gånger under de 9 år hon var min mormor, såg jag henne gråta och detta var tredje och sista gången. Och om jag känner/kände henne rätt så hade det inte så mycket med smärta att göra som skam. Hon ville inte finna sig i att hennes 9-åriga barnbarn hjälpte henne i duschen. Det är mycket möjligt att jag grät men jag tror faktiskt inte det. Detta är dock utan tvekan det jobbigaste jag behövt göra i hela mitt liv. Att se en tredjedel av min familj förtvina.
Under hela min uppväxt, eller ja, fram till att mormor gick bort så var det bara jag, mamma och mormor.
Sen har jag lite minnesluckor men jag vet att mamma och mormor flyttade hem till mormor i Malmö. Kan bara tänka mig varför.....
En vecka (typ?) efter var mormor för sjuk att klara sig själv så då var det dags för sjukhuset. Min mamma var där varje dag och jag har för mig att jag också var där ganska ofta.
Mormor låg inte på sjukhuset länge, det vet jag.
Mamma sov dåligt och hade inte varit hemma på länge, så sköterskerna sa till henne att åka hem och spendera lite tid med sina barn.
Den dagen dog min mormor.....
Så JA, det är viktigt att ge pengar till forskningen.
Inget 9-årigt barnbarn ska behöva hjälpa sin mormor duscha...
Ingen dotter ska behöva se sin mamma dö innan man själv fyllt 30...
Ingen mormor ska behöva lida så här...
Det hemska är att nästan alla familjer har en lika sorglig historia.
Då jag är en äkta nörd när det gäller skvallertidningar så fick jag relativt fort reda på när Patrick Swayce (hmm stavning?) fick cancer. Detta är alltså en skådespelare som jag knappt känner till eller gillar, förutom dirty dancing hehe, ändå sved det till när jag läste att han hade cancer i bukspottkörteln (samma cancer som min mormor). I ett par veckor såg man honom förtvina på paparazzi-bilderna. Men visst fan går forskningen framåt.... Han är ju frisk idag :)
tisdag 25 november 2008
Best time of the year!
Ooh jag älskar julen!
Ska julstäda hela dagen och sen är det äntligen dags för julpyntet att komma fram.
Hoppas att det blir en bra jul! Saknar såklart det jag hade förra året men jag får ju göra
det bästa av situationen :o)
Ställde mig på vågen imorse och det gjorde dagen bättre, känns skönt att vara tillbaka på dieten igen och när jag ser framstegen så blir det såklart lättare.
Efter en fruktansvärd sommar så känns det oehört bra att mitt sociala liv kommer tillbaka. Tjejkvällen i lördags var såå rolig och dagen efter var min syster Emma här och hon har verkligen blivit mer vuxen! Kul att hon och jag kan ha en kompisrelation också :o)
Imorgon ska jag på klubbkväll på Make up Store och det ser jag fram emot,
me looove tha make up haha
I helgen blir det ett par julmarknader i stan och på Söndag är det skyltsöndag så då ska jag och Johannes julshoppa lite.
Vilket leder till nästa bra ting i mitt liv. Vår ekonomi har blivit mycket bättre. Vi har kämpat hela hösten med våra krediter och nu äntligen har vi kommit på rätt spår.
Nu är det för faaaaaaaaaaaaaaaaaaan jul tihi - Forgive and forget!
Ska julstäda hela dagen och sen är det äntligen dags för julpyntet att komma fram.
Hoppas att det blir en bra jul! Saknar såklart det jag hade förra året men jag får ju göra
det bästa av situationen :o)
Ställde mig på vågen imorse och det gjorde dagen bättre, känns skönt att vara tillbaka på dieten igen och när jag ser framstegen så blir det såklart lättare.
Efter en fruktansvärd sommar så känns det oehört bra att mitt sociala liv kommer tillbaka. Tjejkvällen i lördags var såå rolig och dagen efter var min syster Emma här och hon har verkligen blivit mer vuxen! Kul att hon och jag kan ha en kompisrelation också :o)
Imorgon ska jag på klubbkväll på Make up Store och det ser jag fram emot,
me looove tha make up haha
I helgen blir det ett par julmarknader i stan och på Söndag är det skyltsöndag så då ska jag och Johannes julshoppa lite.
Vilket leder till nästa bra ting i mitt liv. Vår ekonomi har blivit mycket bättre. Vi har kämpat hela hösten med våra krediter och nu äntligen har vi kommit på rätt spår.
Nu är det för faaaaaaaaaaaaaaaaaaan jul tihi - Forgive and forget!
måndag 24 november 2008
Fan vad jag kokar nu!
Har inte varit så förbannad på länge men just nu är jag fysiskt rasande!
Är så trött på fjortisfasoner från vissa.......
Och det värsta är när den man bråkar med låter det gå ut över någon i min närhet!
/Frustrerad och uppgiven....
Är så trött på fjortisfasoner från vissa.......
Och det värsta är när den man bråkar med låter det gå ut över någon i min närhet!
/Frustrerad och uppgiven....
måndag 10 november 2008
Shabby chic
Har varit uppe hela natten och inrett vårt sovrum..
De som känner mig vet att jag alltid ändrar om och nu var det dags igen.
Shabby Chic heter stilen och för att förklara den lite mer så är det typ lantlig stil.
Nu är rummet vitmålat, vi har fått ny sängstomme och första bokhyllan är betsad.
Och under natten har jag shoppat loss på gardiner, ramar, kuddar, tyger och prydnader.
Det jobbigaste har utan tvekan varit att måla listerna, så jävla tråkigt.
Förhoppningsvis kan vi sova i våra nya sängar inatt men rummet är nog inte helt klart förrän om ett par veckor. Det är dock skönt att allt snart är färdigmålat.
Godmorgon till er alla men ni kan säga god natt till mig :o)
Buenos Noches...........................zzzzzz.................zz.............zzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzz.....
De som känner mig vet att jag alltid ändrar om och nu var det dags igen.
Shabby Chic heter stilen och för att förklara den lite mer så är det typ lantlig stil.
Nu är rummet vitmålat, vi har fått ny sängstomme och första bokhyllan är betsad.
Och under natten har jag shoppat loss på gardiner, ramar, kuddar, tyger och prydnader.
Det jobbigaste har utan tvekan varit att måla listerna, så jävla tråkigt.
Förhoppningsvis kan vi sova i våra nya sängar inatt men rummet är nog inte helt klart förrän om ett par veckor. Det är dock skönt att allt snart är färdigmålat.
Godmorgon till er alla men ni kan säga god natt till mig :o)
Buenos Noches...........................zzzzzz.................zz.............zzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzz.....
tisdag 4 november 2008
8 månader kvar till bröllopet
Nu närmar sig julen och jag vet att dessa två månader som är kvar av detta året kommer gå fort
hehe så snart är det bara ett halvår kvar till jag äntligen byter efternamn!!!!!!!
Det jag ser fram emot mest som är bröllopsrelaterat:
hehe så snart är det bara ett halvår kvar till jag äntligen byter efternamn!!!!!!!
Det jag ser fram emot mest som är bröllopsrelaterat:
- Ringen (duh!!!)
- Festen som vi ska ha med alla polare en vecka efter bröllopet.
- Att byta efternamn
- Hotellnatten dygnet innan vigseln med mina 4 tärnon inklusive mina 2 underbara systrar.
- Bröllopsnatten såklart.
För ett så litet bröllop så är följet ganska stort hehe. Vi blir typ 22 pers på bröllopet varav en av dessa är Johannes mamma som ska viga oss, sen är det ju jag och Johannes såklart, sen Christian som är bestman eller vad det nu heter på svenska och mina 4 tärnor hehe. Bänkarna kommer ju va tomma haha. Som tur är så är kyrkan liten.
Längtar verkligen till dagarna innan... När vi går igenom vigseln med våra närmsta, tjejsnacket kvällen innan, allt som har med skönhet att göra. Jag har verkligen tur med "fixningen" haha Min ena tärna är en jätte duktig frisör som ska fixa mitt hår, sminket tar jag såklart själv hand om, en annan vän har tipsat om hennes vän som är manikyrist som ska fixa naglarn. Sen såklart Kerstin, en vän som ja är designer få man ju faktiskt säga. Hon ska sy min klänning.
/ Snart Caroline Nohrborg *tihi*
söndag 2 november 2008
Framstegen än så länge
Då
(Antal per dag)
Cigaretter: 30
Cola light: 3 liter
Mat: skräpmat varje dag, antingen take out eller halvfabrikat. Godis nästan varje dag.
Nu
Cigaretter: 20
Cola light: max 1,5 liter
Mat: Skräpmat max en gång i veckan. Godis ca 2 ggr i veckan.
Viktminskning än så länge: Vet faktiskt inte. Vågar inte väga mig än. För en månad sen hade jag gått ner 10 kilo men sen gick jag tillbaka i gamla vanor ett par veckor så jag väntar med vågen.
Imorgon börjar ny vecka och nu är det helt slut med cola och godis. Varje kväll ska det bli promenad. Fram till den 13 december blir det full fart och efter det blir det 2 veckors julfirande. Som tur är så är julmaten ganska nyttig. Inte så många kolhydrater. Julgodiset ska jag såklart hålla mig borta ifrån fram till typ lillejulafton eller nåt sånt.
/Caroline
(Antal per dag)
Cigaretter: 30
Cola light: 3 liter
Mat: skräpmat varje dag, antingen take out eller halvfabrikat. Godis nästan varje dag.
Nu
Cigaretter: 20
Cola light: max 1,5 liter
Mat: Skräpmat max en gång i veckan. Godis ca 2 ggr i veckan.
Viktminskning än så länge: Vet faktiskt inte. Vågar inte väga mig än. För en månad sen hade jag gått ner 10 kilo men sen gick jag tillbaka i gamla vanor ett par veckor så jag väntar med vågen.
Imorgon börjar ny vecka och nu är det helt slut med cola och godis. Varje kväll ska det bli promenad. Fram till den 13 december blir det full fart och efter det blir det 2 veckors julfirande. Som tur är så är julmaten ganska nyttig. Inte så många kolhydrater. Julgodiset ska jag såklart hålla mig borta ifrån fram till typ lillejulafton eller nåt sånt.
/Caroline
.JPG)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
