Min kusin sover hos änglarna...

Förutom alla minnen med Johan, har tyvärr alla nära och kära nu en dag i våra liv vi vill glömma. Många personer lämnade vår sida den 20 januari 2009. En son, en bror, en kusin, en systerson, ett barnbarn och en vän!
Alla har en berättelse om denna hemska dag och här är min.

20 januari vid 17-tiden, satt jag, mamma, Rickard och Johannes nere på JP. Rickard skulle hämta mamma för hon skulle på klassfest med Mi, jag och Johannes skulle stanna kvar och jobba.
Allt var som vanligt, vi klagade över ekonomin som vi brukar.
Mammas granne Kim ringer och är helt hysterisk. Mammas min förändras på ett ögonblick. Kim, som är vän med Johan undrar om det är sant att Johan med vilje kört in en lastbil och omkommit.
Mamma svarar med något i stil med ”Var har du fått det ifrån, sluta nu, detta tror jag inte på”
När samtalet är över ser vi alla ut som frågetecken men att Johan skulle göra detta verkade så bisarrt att vi faktiskt skakade av oss samtalet relativt fort. Vi alla snackade fortfarande om det men vi var alla överens om Nej! Johan skulle aldrig göra detta.
Istället började vi snacka om vilken sjuk jävel det måste vara som sprider ett sådant rykte.
Klockan passerade 18 och innan mamma och Rickard åkte hem pratade mamma med Jeanette, Kims mamma. Då får vi veta om olyckan utanför Örebro samt att Johan skickat konstiga sms till någon polare och att ingen nu får tag i Johan. Mamma, stressad som fan åker på klassfest med Mi med mobiltelefonen jävligt påslagen om någon skulle ringa.

Jag och Johannes jobbade knappast. Medan Johannes var ute och handlade mat satt jag klistrad vid datorn och letade information om olyckan. När Johannes kom tillbaka har jag redan hittat en artikel där det står att de omkomna antagligen kom från Skåne. Där stod även att de två omkomna var en man och kvinna i 20-årsåldern.
I samband med detta ringer mamma som fått veta vad det stod i något sms Johan skickat.
Mamma som vägrar ringa Jeanette i fall det hela är ett missförstånd är måttligt involverad i klassfesten och när vi prata i telefon berättade jag om det jag läste i artikeln på nätet. Mamma sa att detta inte bådar gott. Jag hörde direkt på henne att hon trodde att det hela var sant.
Johannes åkte hem för att gå ut med hunden, sen skulle han komma tillbaka.
Bland alla nyhetsartiklar försökte jag pussla ihop alla bitar.
Jag satt och tänkte på motbevisen. Försökte hela tiden hitta grejer som gjorde det omöjligt,
Sen ringer mamma och säger gråtandes ”Det var Johan”

Jag sitter i köket på JP och stirrar blint på ingenting. Jag tror till och med att jag sarkastiskt log lite. Detta kunde ju inte vara sant?! Nej, det stämmer inte. Det är inte sant.

Jag och mamma pratade säkert tio gånger på telefon den kvällen och hela tiden var det nya saker att ta in. Det blev för mycket för mig så jag lade ner hela skiten. Jag grät inte, jag ville inte prata om det, istället satte jag mig och jobbade. Mamma ringde än en gång pratade om att vi skulle ha stängt dagen efter. Jag sa att jag kunde jobba så att hon kunde vara hemma.

Det enda jag tänkte på var hur mycket jag och Johan bråkade sist vi sågs. Jag var arg för att jag inte kunde se förbi bråket. Jag tillät mig själv inte att vara ledsen för att min kusin gått bort. Jag satt helt enkelt och hatade både honom och mig själv. Att vårt bråk uppstod på grund av ett misstag från min sida har inte direkt gjort saken lättare. Vårt bråk fem månader innan denna dag gjorde att jag inte kunde börja sörja. Jag kände hela tiden att om jag började gråta skulle Johan se ner på mig från himlen och asgarva. Hans hat mot mig var lättare att hantera när jag kunde hata honom tillbaka. Men hur kan jag hata när han är död?!
Jag kommer aldrig få gottgöra. Jag kan aldrig ge honom en ärlig ursäkt. Fakta är ju att jag också ville ha en ursäkt. Det han sa till mig var inte direkt värmande ord. Men va fan, jag hade reagerat likadant. Kanske inte lika hårda ord men men…

Detta var den 20 januari för mig. Dagen efter tog jag hand om butiken. Jag hanterade situationen likgiltigt. Händelsen hade inte landat än. Jag var fortfarande arg men mest av allt kände jag mig chockad och frustrerad.

Den 22 januari tog jag hand om butiken igen. Mamma ville vara hemma då också. Men nu började jag känna mig psykiskt och fysiskt svag. Ilskan dagen innan hade hållit mig uppe.
Nu var ilskan borta så jag behövde någon ny att vara arg på. Jag blev arg på mamma. Hon hade knappt frågat hur jag mådde. Jag sa ju att det var lugnt vilket jag trodde det var men jag tänkte helt konstigt. Mamma borde ju ha förstått att jag var i chock.
Hon borde ha sagt att vi kunde stänga butiken.
Hon borde ha hämtat mig så jag kunde vara med henne i Åkarp eller nåt.
Jag tänkte inte direkt rationellt men jag behövde ju någon att vara arg på.
På eftermiddagen ringde Jeanette till butiken, vi snackade lite kort och jag berättade att det var jobbigt att Johan och jag bråkade sist vi hade kontakt. Jeanette sa då att jag var tvungen att se förbi detta. Bråket var bara en liten del av våra liv och att Johan inte skulle hänga upp sig på det. På något sätt blev detta en utlösande faktor för mig. Jag totalt bröt ihop och kunde äntligen vara ledsen. Det enda jag kunde tänka på nu var att jag förlorat min kusin. Min lille kusin jag växte upp med. Johan som jag älskade. Pojken som jag tillbringade många lov med förr. Kusinen jag campade med. Killen som jag hade kul med på Habo Ljung.
Min barndomsvän var borta…
Sen denna dag har det gått upp och ner och så lär det vara länge till.
Jag sörjer äntligen men jag kommer aldrig förstå.